Om en vecka är huset vårt.

Härunder en underbar tapet som vi ska ha på en vägg i sovrummet.

Vad tycker du älskling?

Ikväll var vi och fikade i vårt blivande hus.

De nuvarande ägarna bjöd in oss för att träffa våra blivande grannar,

titta lite mer detaljerat på huset och för att säga vad vi vill behålla för möbler!

Vi har fått:

1 ny säng till storebror + madrass

2 bokhyllor

2 utebord

4 utestolar

1 hammock

1 trädgårdssoffa

1 parasoll

1 torkvinda

diverse taklampor + lite mer, utekrukor, växter mm.

Är de inte för goa?

Nu får vi börja titta på tapeter.

Papperna påskrivna.

Handpenning betald.

Mannen har fått stora skälvan. (men vill samtidigt flytta in nu och fira jul i huset!!)

Vilken häftig känsla.

Vi har ett hus.

Mäklaren ringde tydligen ikväll innan jag hunnit hem.

Mannen (med hjärtat i halsgropen) trodde genast att det var för att tala om att det visst finns fler som vill köpa ert drömhus och nu blir det budgivning i dagarna tre!

Ja, jävlar i namma...

...men det var ju bara för att bekräfta mötet, om att skriva på papper.

Bara det.

Tror ni att huset är vårt?

Jag tror att vi har ett hus...

men än är inga papper skrivna.

Jag väntar lite med att korka upp champagnen.

Skola, dagis och jobb.

Julskyltning ska fixas, torsdagen ska tas ledigt.

Begravning på gång.

Jag vill nog helst att barnen ska med men alla verkar ta för givet att de ska stanna hemma.

Jag är inte säker på att det är det bästa att inte ta med dem.

Jag tror att de klarar av att se mamma ledsen. Mormor gråta.

Vi ska trösta varandra, gråta och kramas.

Prata och rå om varandra.

Vad är det som är så farligt med att visa sorg?

Är det känslorna som inte ska visas?

Visst är sonen en känslig själ som kanske kan ta åt sig mycket av ceremonin,

men jag undrar om det är rätt att inte låta dem följa med?

De vet vad det handlar om.

Döden har blivit lite mer påtaglig.

Hur hade ni gjort?