Igår gick min moster bort.

På syrgas sedan ett dygn tillbaka och förmodligen ytterligare en stroke under måndagsförmiddagen gav hennes plågade kropp upp.

Kämpat med MS sedan ung ålder, cancer på flera ställen i kroppen, blodbyte och strålningsbehandling.

Hur mycket ska en liten människa tåla?

Tydligen inte mer än så här.

I måndags skrev jag ett kort till min moster som jag istället förmedlar så här:

Hej Stina.

Patrik eller Åke får läsa de här raderna för dig.

Vi tänker på dig och de som är dig nära.

Det är ledsamt att tänka på att sjukdomen nu har tagit dig i ett så starkt grepp.

Du sa sist att du inte hade ont och vi hoppas att det fortfarande är så.

Det var skönt att se dig, krama dig, höra din röst (även om den är något svag)

Jag tror att du har det bra.

De du älskar är hos dig och de som älskar dig är hos dig även de.

När vi sa hejdå i lördags avslutade vi med ett: ´Vi ses sen´, jag tror på det.

Kram älskade Stina.

Hälsa till Åke och de andra.

Lillan har feber.

Mannen har varit dålig i ett par dar och i fredags natt blev lillasyster sjuk.

feber, hosta och ....ja ni vet

Samtidigt som vädret är uuunderbart!

20 grader och sol.

Storebror mår bra iallafall,

och jag...

...än så länge.

Känner jag mig inte liite snuvig iallafall?

(eller är det allergin?)

Mannen fyllde år i onsdags och svärföräldrarna ville bjuda på middag.

Svärfar körde ner honom till en restaurang som jag valt ut och svärisarna satt hos ungarna och passade dem.

Det blev en flaska husets, förrätter och huvudrätt.

Mannen tog kaffe och konjak på maten och så mycket skratt med ägaren som maken känner sedan gammalt.

En mycket god och trevlig kväll, tack så mycket!

1½ glas chardonnay och ett barn i säng senare...

Middagen blev ganska lyckad förutom att barnen trilskas med att bara sitta stilla och äta i lugn och ro...

Är så trött på att tjata, men måste ju samtidigt markera att jag inte tolererar vad som helst vid matbordet.

Några tips?

Förutom säkerhetsbälten på köksstolarna?