Papperna påskrivna.

Handpenning betald.

Mannen har fått stora skälvan. (men vill samtidigt flytta in nu och fira jul i huset!!)

Vilken häftig känsla.

Vi har ett hus.

Mäklaren ringde tydligen ikväll innan jag hunnit hem.

Mannen (med hjärtat i halsgropen) trodde genast att det var för att tala om att det visst finns fler som vill köpa ert drömhus och nu blir det budgivning i dagarna tre!

Ja, jävlar i namma...

...men det var ju bara för att bekräfta mötet, om att skriva på papper.

Bara det.

Tror ni att huset är vårt?

Jag tror att vi har ett hus...

men än är inga papper skrivna.

Jag väntar lite med att korka upp champagnen.

Skola, dagis och jobb.

Julskyltning ska fixas, torsdagen ska tas ledigt.

Begravning på gång.

Jag vill nog helst att barnen ska med men alla verkar ta för givet att de ska stanna hemma.

Jag är inte säker på att det är det bästa att inte ta med dem.

Jag tror att de klarar av att se mamma ledsen. Mormor gråta.

Vi ska trösta varandra, gråta och kramas.

Prata och rå om varandra.

Vad är det som är så farligt med att visa sorg?

Är det känslorna som inte ska visas?

Visst är sonen en känslig själ som kanske kan ta åt sig mycket av ceremonin,

men jag undrar om det är rätt att inte låta dem följa med?

De vet vad det handlar om.

Döden har blivit lite mer påtaglig.

Hur hade ni gjort?

Jag stannade hemma från arbetet i onsdags, behövde bara gråta och sova.

Men livet går vidare, senare på kvällen gick vi och tittade på ett jättetrevligt hus bara ett stenkast bort på gatan.

50-tal

öppen spis

ljusa rum

lagom stort

bara bra

Så nu ska man hoppa på en eventuell budgivning till.

Nervositet för framtiden.

Herregud!

Ett hus.

Hjälp

Igår gick min moster bort.

På syrgas sedan ett dygn tillbaka och förmodligen ytterligare en stroke under måndagsförmiddagen gav hennes plågade kropp upp.

Kämpat med MS sedan ung ålder, cancer på flera ställen i kroppen, blodbyte och strålningsbehandling.

Hur mycket ska en liten människa tåla?

Tydligen inte mer än så här.

I måndags skrev jag ett kort till min moster som jag istället förmedlar så här:

Hej Stina.

Patrik eller Åke får läsa de här raderna för dig.

Vi tänker på dig och de som är dig nära.

Det är ledsamt att tänka på att sjukdomen nu har tagit dig i ett så starkt grepp.

Du sa sist att du inte hade ont och vi hoppas att det fortfarande är så.

Det var skönt att se dig, krama dig, höra din röst (även om den är något svag)

Jag tror att du har det bra.

De du älskar är hos dig och de som älskar dig är hos dig även de.

När vi sa hejdå i lördags avslutade vi med ett: ´Vi ses sen´, jag tror på det.

Kram älskade Stina.

Hälsa till Åke och de andra.

I fredags hämtade familjen mig efter jobbet för snabb transport till Halmstad och mina föräldrar. En helg med mys och mat och vin var inplanerad.

Redan på kvällen efter mat och inledande prat fick jag höra att min moster som i flera år kämpat med MS och cancer nu snabbt blivit sämre tidigare under veckan och nu låg på Hospis...

Förmodligen berodde det delvis på vinet och lite på trötthet men tårarna kom väldigt lätt, vi beslutade snabbt att helgen fick innebära en del förändringar i schemat.

Vi gick och lade oss tidigt och maken fick klara sig ensam i huset under lördagen med barnen eftersom jag och mina föräldrar satt i bilen på väg till min mosters sida...

Lyssnade ni på den underbart vackra konserten från gamla gasklockan i Stockholm med Radiokören?

Om ni inte gjorde detta ska ni prova imorgon igen!

Underbar musik till Hjalmar Gullbergs vackra lyrik.